Med bensin i blodet – del 4 – Testerna går enligt plan men regeländringar förbryllar teamet

Den spartanska förarplatsen i Gordons Porsche. Foto: Eric Lindgren

Testerna följdes nogsamt av teamets största supportrar. Foto: Eric Lindgren

Nästa dag, då gänget återigen var ute vid macken för de fortsatta testkörningarna, dök det upp ett för dem välbekant fejs utanför macken. Klockan var sju på kvällen, han kom farande i sin Porsche, drog en bredsladd över grusplanen och stannade. Dammet rök fortfarande och gänget undrade vad för jävla tomte detta kunde vara. Dammet la sig och han steg ut ur bilen.



”- Gordon, kommer du nu och tjuvspanar?”, var det Charlie som klämde fram. Han skrattade framtvingat. ”- Haha, kände inte igen dig, ny bil?” Han var klädd i mörk kostym och svarta cowboystövlar. ”- Visst, lacken är knappt torr än”, flinade han fram. Mac var fortfarande ute på banan med Belle, men kom snart in igen till de andra. Han såg vad de andra just hade sett, reagerade blixtsnabbt och ställde sig på bromsen, tvärnitade tjugo meter från Porschen och steg ur Belle. Knogarna vitnade vid hans fasta grepp om dörrhandtaget där han stod blickstilla, rörde inte en min och blängde på Gordon över vindrutan. Det var för ett ögonblick alldeles tyst, han granskade honom och noterade det stora flinet han jämt tycktes ha på läpparna och den arroganta uppsynen.

”- Som uppstådd från dem döda ser jag, hon for ju på en redig pärla in i räcket ifjol minns jag”, började Gordon igen. Han tände en cigarett och sög in röken, kastade en djup blick på Mac med sina mörka intensiva ögon, hans sätt att säga ”- Hej din jävel” på. - ”Dålig dag?”. Mac höll sig samman, bestört av ilska, satte sig i bilen och körde aggressivt ut på racerbanan.
”- Jo, tur som fann vi att chassiet inte tagit skada”, sade Clifford, ”- Så vi har precis blivit klara och ser fram emot loppet på söndag”. ”- Det tror jag säkert, säkert. Vi med, vi är precis klara med inkörningen av bilen, replikerade Gordon. Charlie sade undrande med höjda ögonbryn, ”- Inkörningen? Ny bil?” Han tog ett nytt bloss på cigaretten. ”- Nej, samma bil. Dem nya tävlingsreglerna tillåter en viss viktkompensering… Det är ändringar sedan ifjol. Solen föll på Charlies höga panna och han kisade mot Gordon. Med ett kort avbrott sade han, ”- Javisst ja, det vet vi… Jo, som du ser med dina egna gluggar så håller vi fortfarande på med in – och testkörningen. Det blev sedan tyst ett tag, Gordon flinade och spände upp kindmusklerna. ”- Nej, jag ska bege mig av. Skulle bara se hur det går här. Flitens lampa lyser ser jag. Hälsa Mac, om du kan Charlie.” Han vände på klacken hastigt och med ett skratt, satte sig i bilen som for snart iväg.


Clifford spottade tobak efter bilen och höjde snart näven något, markerande med en bitter min, samtidigt som Porschen försvann ur deras åsyn på vägen. Det hade sen länge varit tydligt att den motbjudande Gordon kunde uppröra och det var bara inte Mac som tog illa vid sig av honom. Pete lyfte på kepsen och kliade sig förundrat över flinten med kvällssolen i ögonen.

”- Han touchade Belle ifjol, ente sant?”, sa junior som tidigare tigit som en uppskrämd mus ”
”- Ja, det tycktes ju så, bucklorna på bakpartiet var ju där av en anledning”, sade Pete bistert. ”- Och det var det som Mac påstod hade fått honom att gå in i räcket?” ”- Ja, i de hastigheterna krävs det bara en liten knuff och det märker föraren knappt.” ”- En sån förbannad skitstövel!”, grinade Junior illa. ”- Men såja, ta det lugnt Junior. Du är fortfarande ung och oförståndig, förstå att detta var ingenting vi kunde bevisa för domarna.”

Efter en våldsam smäll for Belle alltså in i räcket, till gängets förtret. Det var just förra året som de såg en strimma chans att ta hem segern. När näst sista varvet strax skulle ha varit avklarat for han in i chikanen, nosandes på tvåan i loppet, en Morgan, ettan låg därefter femtio meter längre fram och Gordon bakom Mac. I svängen kunde Mac, som gjorde hundratio kilometer, nästan svära på att Gordons silvriga E-type smekte hans bakvagn på vänster sida, i hopp om att få honom om att tappa kontrollen över bilen. Det var det Belle sedermera gjorde och efter loppet kunde de faktiskt bevittna en handstor buckla, lätt intryckt i E-typens främre sida. Varken domare eller publik hade bevittnat vad de påstod hade hänt i chikanen.

Innan någon tog till ordet igen kunde Charlie vinka in Mac och Belle, hoppade in och spände fast sig i passagerarsätet. De tog ett varv. Det hängde ett enhälligt frågetecken över de tres huvuden, med deras förvirrade uppsyn. Pete rynkade ögonbrynen. ”- Vadå nya tävlingsregler, vadå trimmade originalbilar?”

Mac drog ner på Belles tempo och Charlie tog upprört till orda: ”- Mackie”, sade han, ”Jag hörde nyss, att det tydligen hade skett ändringar i tävlingsreglerna.” Mac svarade inte och dolde sig bakom sina glasögon, han såg sammanbiten ut. Han undrade snart vad det gällde och fick sitt svar, mumlade likgiltigt tillbaka. ”Var det något mer?” ”Men fattar du inte? – Om denna skitstövel har rätt ligger vi i underläge i tävlingen, det försämrar våra vinstchanser så vi kan kyssa bucklan farväl för fan!” Han förstod så klart och han sade - ”Meckarna hinner inte göra något åt saken nej, det förstår jag.” Charlie lugnade sig något när han tänt sin cigarett, lät nikotinet fylla hans blodådror och satt länge tyst, blickande mot den röda horisonten. Sedan uppkom nästa fråga, - ”Hur kan inte vi ha fått veta om något?

Tävlingsledningen måste ha sagt någonting tidigare till dem anmälda lagen.” Solen sjönk snabbt ner bortom trädgränsen över horisonten. -”Det måste ha naturligtvis kommit med posten om det nu har kommit fram.” ”Ja”, sade Charlie, ”men vi kollar brevlådan dagligen…Alltid ska det jävlas”, suckade han tungt. -”Vi kör hemåt Mackie”, och de vände hemåt.

Fortsättning följer…

Av Johan Lindgren