Power Meet ur en körkortslös ung mans perspektiv

I en jänkare finns det plats för många...

...och här skakar krönikören tass med sin nufynna kompis.

- Han talade med bönderna på böndernas vis och med de vise talade han på latin. Det var poeten Karlfeldt som yttrade dessa ord i en känd strof om en människa med flera strängar på sin lyra: Det har känts lite som att Karlfeldt talade till mig, för det är så jag i princip är funtad. Man är född och skriven i storstaden, men man har spenderat alla semestrar och högtider på landstället utanför Katrineholm. Därigenom känner man även landsbygdens seder och folket som hör därtill. Men just raggartagen kom dock med vällingen bakvänd i bilbarnsstol tillsammans med min tvillingsyster i en Buick Riviera. Så har det fortsatt då jag också alltid haft en förkärlek till den för raggarkulturen tillhörande musiken. Därtill finns även ett ”påtvingat” motorintresse som haft betydelse. Kontraster är förbaskat roligt har jag insett. Eller apropå det förstnämnda, som min far skojar om: ”Han är en vit som går bland indianer.”


Jag förmodar att jag aldrig kommer att inhandla en gammal jänkare. Ja, rentav så har till och med körkortet dröjt för mig därför att som Stockholmare kommer man lätt runt i staden med ett SL-kort. Som gammal mopedist skulle jag också av praktiska skäl sänka min entusiastnivå och i fordonsväg av ”den rätta årgången” till en hyggligt fin Crescent-moped. Såvida jag naturligtvis fortfarande bor kvar i den stora staden.

Hursomhelst fick jag något utav en dröm uppfylld i dagarna då Power Meet anordnades i Västerås för 38:e året i rad förra helgen: Jag fick cruisa runt i fina öppna USA-bilar. Evenemanget lockar tusentals bilintresserade som framförallt förenas i intresset gamla bilar men som också gillar att festa och visa upp sig.

Jag fick under eftermiddagen klämma mig in i en exklusiv Cadillac cabriolet tillsammans med sex andra, som sedermera skulle bli nio totalt. Folk satt då lite överallt och det var inte så noga, där bland annat bilägarens tjej satt på ryggstödet i framsoffan och samtidigt tryckte ner stilettklackarna i läderinredningen. Det var hursomhelst glatt och alltihop påminde om ett studentutspring. När bilen närmade sig hotellet var det redan sent och folket började bli trötta och vissa blev hemskjutsade. Då fick jag byta bil och ta plats i en speciell Chrysler 300, som var i toppskick.


Nu for vi iväg igen med sex man i Chryslern och pappas vän Magnus körde. Jag satt och pratade med en trevlig, skinnvästbeklädd man till höger om mig i framsätet som hade en flaska ”Gammeldansk” i handen. Det blev många skratt och höga hojt till förbipasserande från Chryslern. Jag fick snabbt någonting att dricka. Mannen med ”Gammeldansken” sade – Är du från Stockholm? Jo, det hörs. Där har jag varit mycket och festat, där finns det bra folk. – Kul att ses, sade han och vi skakade tass.

Jag ska heller inte sticka under stol med att det bland raggarna har varit vanligt med åsikter som jag inte alldeles håller med om. Som gäst i andra människors verklighet är det dock viktigt att inte döma utan respektera varje åsikt. Förmodligen finns det också alltid en god anledning till varför människor tycker som de gör, arv och miljö spelar här nog en stor roll. Förresten resonerar jag också att det inte finns något som heter saker i stil med korkade åsikter - utan alla tycker, tänker och handlar klokt utifrån dem själva. För att fortfarande känna sig välkommen utan att behöva säga saker som man inte kan stå för i alla lägen och behålla en trovärdighet, får man säga ungefär: - Jo, du kompis. Det finns nog skitstövlar vart man än reser. Men du, Chuck Berry han var ”en av dem” som kunde det där med att rocka loss. Och sådant gillas med bekräftande leenden.

Fast det finns en sak till, snarare två, som man hittills inte missat synen av de få gånger man varit på raggarträff i Västerås: Klotformade par, representerade av man såväl som kvinna. Jag ska förklara: Scandic hotell i Västerås – Amerikabilen startar dåligt och bilentusiasterna får huvudbry. Men nu händer det saker, nu langar en man som heter Sören och är från Småland fram en domkraft ur bagageluckan ur sina fina Chrysler 300 och rullar in under den trilskande bilen. Så samlas bilentusiasterna med generöst gällivarehäng och böjer knä med verktyg i hand under motorn. Och då plötsligt fick då månen på den nattsvarta himlen sällskap med ytterligare halvmånar. Problemet hade visat sig vara dåligt batteri och blev snart också löst med glada miner och gå-på-anda.

Och i vad som såg ut som en Buick ”Eight” i ett utförande av stor, bullig likbil vars skick var betydligt nergånget, skrålade en lättklädd, blond och storbystad finska som till hälften hängde utanför bilfönstret. ”Satana Perkele” eller vad hon nu sa och hötte med näven och lade upp råa skratt åt förbipasserande på restaurangstråket vid middagstid då vårt sällskap samtidigt smörjde kråset på kinakrog. Det sista jag såg av henne innan likbilen svängde tvärt runt hörnet var i ett tillstånd utan hennes generösa BH. Själv satt man vid ögonblicket i bilen och bara skrattade. Självklart vinkade man tillbaks till alla andra bilburna kvinnor. De vinkade naturligtvis alla åt den stilige unge mannen som satt ensam i den jättefina Cadillacen.

– Även om jag så aldrig kommer att ”löpa linan ut” i raggarsvängen, så uppskattar jag att få vara med. För det är härligt med bilarna och musiken samtidigt som man möter mycket kul folk som bara vill ha roligt på det bästa av sätt de känner till. Så länge man bjuder på sig själv (eller kan agera fyllechaufför), kan en del bilkunskap och kan sjunga med i de gamla låtarna tror jag att jag fortfarande är välkommen att få åka med. Att få som tidigare nämnt, kunna ”gå som vit bland indianer”.

Tack därför till alla som gjorde min dag och kväll på Power meet jättekul och oförglömlig, Magnus, ”Lu-Lu”, Bengt och hans tjej med många flera.

En krönika av Johan Lindgren