Svartamasken.com - Logotype

Senaste bilderna

Legend Cars på Solvalla 2017 av Magnus Jakobsson
73 st bilder
STCC på Solvalla 2017 av Magnus Jakobsson
46 st bilder
Visa alla»

Annons - Test


Artikelarkivet

Porschen som blev en Mini Cooper Cabriolet


Äntligen en bil som hustrun är nöjd med.


Även den äldste sonen trivs bakom ratten i Minin.

Efter ett par år med endast en familjebil var det hösten 2006 dags att införskaffa ytterligare en bil och denna gång var tanken att det skulle bli en sportbil. Sedan 1980 har jag medlemsnummer 382 i Porscheklubben och siktet var inställt på att göra comeback i dessa sammanhang med en Boxster, efter att tidigare ha ägt en 2,7 Carrera och en 911 E som jag berättat om här på sajten. Men så blev nu inte fallet.



Behovet av en andrabil hade blivit om inte akut, men för en biltorsk nödvändigt, då vi i vissa lägen behövde ytterligare en bil för att kunna ta sig från vårt fritidshus på landet in till den lilla staden och därifrån med tåg till hemmet i centrala Stockholm. Den ”japanska Cadillacen”, dvs en Lexus RX300 av den första versionen, funkade bra som familjetransport när alla i familjen skulle ut och åka, men en andrabil i ett garage i närheten av järnvägsstationen i Katrineholm kändes som en vettig idé ur flera olika aspekter.


Med pengar på banken började jag studera bilannonser och konstaterade att det fanns en mängd Porsche Boxster till salu och att prisbilden var minst sagt svajig. När jag dessutom kollade upp försäkringspremien så insåg jag att en sportigare bil för någon som är skriven i Stockholms innerstad kostar för mycket. Bilen skulle gå som bruksbil och då finns det inga vettiga entusiastförsäkringar heller, och då var inte en Boxster ett vettigt ekonomiskt alternativ. Eftersom jag även har en förkärlek för udda bilar tyckte jag att en Chrysler Crossfire som man får så gott som ny för samma pengar som för en gammal Boxster kunde vara ett alternativ.

En Chrysler Crossfire Roadster med få mil på mätaren dök upp ett par dagar senare och äldste sonen, som var den ende i familjen som hade engagerat sig i denna så viktiga fråga om andrabil och jag bestämde oss för att åka och köpa bilen. Till saken hör att jag har köpt bilar mer eller mindre osett förr. Vid millenniumskiftet köpte jag under en vecka en ny FIAT Multipla, en nästan ny Coupé FIAT och en racersportvagn av fabrikat Mallock. En kompromisslös trio bilar som vi hade mycket glädje av under några år.




Framme hos den auktoriserade Mercedes- och Chrysleråterförsäljaren tog det exakt 5 sekunder att inse att vi inte skulle ha en Crossfire. Det fanns något surrealistiskt och suspekt över bilen som inte stämde med min och familjens profil, och dessutom var den trång i kupén. Sonen och jag lämnade raskt bilhallen och nu gällde det att hitta något annat. På nästa ställe inspekterade vi en nyare Mercedes E-klass i cabrioletversion men tyckte att Merca kändes också fel, men en cabriolet med fyra sittplatser kanske inte var så dumt. Nästa anhalt blev en Audihandlare och här kände vi att en A4 cabriolet nog var bilen för oss. På vägen hem åkte vi av en händelse förbi BMW och Mini i Solna. Min inställning till den nya Minin har varit lite kluven, men så fort vi klev innanför dörrarna var vi sålda. I försäljningshallen stod en massa kul bilar och det fanns fullt med tuffa tillbehör. Den trevliga säljaren skickade ut oss på en provtur och i första rondellen var det klart – en Mini cabriolet skulle vi ha. När vi kom hem och berättade om att det nu var en Mini som gällde förklarade den förstående hustrun (förstående med tanke på alla olika bilar som familjen har fått uppleva) att Minin var hennes favoritbil.

Vid två tidigare tillfällen har jag fått specificera en ny sportbil. Den ena gången var 1986 när en ny Morgan +8 beställdes, silverfärgad aluminiumkaross och inredning med valnötsbräda och maroonrött skinn. Bilen levererades 1992 med även en mohairsufflett i svart som jag f ö aldrig använde under de två år jag ägde bilen. Den andra gången var 1987, i väntan på Morgan, när en silverfärgad TVR 350i med blå sufflett och blå skinnklädsel beställdes. Det är en mycket speciell och trevlig känsla att kunna beställa och därefter få vänta och längta på en ny bil. Nu var det dags igen.

Endast engelska bilar får vara gröna

En Mini kan fås i en mängd olika poppiga varianter, men det var inget för oss medelålders. I en Morganbroschyr fann vi den ultimata specifikationen för en engelsk bil och så skulle vår Mini se ut. Det blev British racing green med grön sufflett, 17” fälgar med Minilite design samt kromade ytterspeglar. Inuti blev det klädsel i svart skinn, Harman-Kardon 320W ljudanläggning med Ipod-uttag enligt barnens önskemål, och som pricken över i blev det en instrumentbräda med valnötslook. Effektmässigt fick 115 hästar duga då det här är en bil som även ska kunna nyttjas av familjens yngre medlemmar och då ska det inte vara en massa effekt att stila med när man skjutsar på kamrater.

Efter 6 månader dök bilen upp lagom till säsongen 2007 och den har uppfyllt alla våra förväntningar. En Mini är hur kul som helst att köra på krokiga vägar och effekten är fullt tillräcklig för sportig körning. Vid besök på entusiastträffar blir vi alltid invinkade på finbilsparkeringen trots att bilen är 30 år för ung. Som andrabil ärt kostnaderna försumbara då försäkring, service, bränsletörst är i småbilsklass. Dessutom blir människor glada när de ser bilen och det är en mysig och trevlig känsla i kupén, även de få tillfällen suffletten är uppe. Minin har tagit rollen som en del av familjen till kamraterna i Porscheklubbens stora besvikelse.

Av Eric Lindgren






Fler artiklar

RSS icon  Prenumerera på Svartamaskens artiklar!




Senaste videoklippet

0/persb.jpg


Annons - Racing Bar TrophyAnnons - SM 11 årAnnons - aktuell motorsport