Svartamasken.com - Logotype

Senaste bilderna

Midnattssolsrallyt 2017 - Fina bilder av Magnus Jakobsson
152 st bilder
Fina bilder från RallyX på Solvalla av Magnus Jakobsson
82 st bilder
Visa alla»

Annons - Test


Artikelarkivet

Resan till Nürburgring - en riktig bilhistoria del 1


Med en Porsche 935 på släpet till Ringen 1981. Foto: Eric Lindgren


Med Mats Lindén till Ringen 1987. Foto: Eric Lindgren

Min första kontakt med den legendariska racerbanan Nürburgring var 1981 då jag åkte dit tillsammans med Curt Währme och Rolf ”Dumle” Karlsson från Hallsberg. Curt hade inlett en karriär som racerförare med en Porsche 935 och hade tänkt att delta i den berömda förarkursen som Scuderia Hanseat anordnar på denna bana varje år, med tävlingsbilen. Men av någon anledning lyckades han inte komma överens med funktionärerna på ”Ringen” om dess lämplighet som övningsbil. Så efter en lång färd från Sverige till Tyskland med dragbil och släp, ilsknade närkingarna till och vi åkte hem.


Innan reträtten hade jag haft förmånen att åka med som s k beifahrer i några raska bilar runt den fantastiska 2,5 mil långa banan och även provat på nattskiftet på Sporthotellet och krogen Zur Burg. Hit skulle man åka tillbaka den saken var ju klar. Men åren gick och det skulle dröja ända till 1987 innan det var dags för ”Det gröna helvetet” igen. Nu var det tänkt att jag skulle delta i förarkursen med en egen bil. Men dessa planer fick ändras då mitt redskap, en gammal Porsche, fick mekaniska problem dagarna innan avfärd. Jag försökte hitta ett alternativ, men dåvarande tjänstebilen lockade inte.

Nåväl, i det här läget erbjöd gode vännen Mats Lindén, idag en välkänd förarprofil i bl a STCC, mig passagerarstolen i hans något preparerade Porsche Carrera. Matte och jag hade genom årens lopp åkt mycket bil genom landet, så det här var en lösning som jag inte var speciellt trakterad av, p g a tempot som bilarna brukade framföras i. En annan anledning, förutom de höga snitthastigheterna, var att min hustru skulle föda vårt första barn veckan efter kursen. Risken var därför stor att det skulle bli faderslöst redan innan födseln, tyckte jag. Men Matte bedyrade emellertid att min oro var helt obefogad. Han lovade att ta det mycket lugnt.



Jaha, med en viss skepsis intog jag passagerarstolen i Porschen avresedagen. Det gick lugnt och fint ut ur Stockholm, men på motorvägen mot Södertälje möttes varvräknarnålen och det rödmarkerade fältet, på 5:ans växel, för första gången…

Efter en odramatisk färd genom Sverige och Danmark, jag körde större delen och Matte sov sött, nådde vi den fria fartens förlovade land. Matte tog nu över styrspakarna och en utvilad Lindén bakom ratten innebar en snitthastighet på 210 km/tim första timmen. Efter två timmars körning och med några vägarbeten och tankstopp var snitthastigheten nere i 190. Med glada tillrop från förarplatsen i form av – ”Kolla vad snabbt 100-meterssiffran på vägmätaren snurrar” eller -”Hör vilken fin klang det blir i motorn när den får gå lite” började den gravida hustrun glömmas bort och ersättas av tankar i form av ”Hur långt bort i skogen hamnar man om man kör av här” och ”Hinner vi bromsa eller finns det en lucka nu när den där lastbilen sticker ut i vänsterfilen”. Som gammal kartläsare hade jag ju tidigare åkt fort med någon annan, men vid denna resa grundlades min rädsla för höga hastigheter. Milen avverkades dock i ett effektivt tempo och vi var snart framme vid Eifelbergen och Nürburgring.

Första dagen på kursen är av någon anledning tänkt för fri körning och nu skulle tysken få se hur man kör Porsche, tyckte Lindén. Att Nürburgring har 150 kurvor varav de flesta med skymd sikt, och inte är en bana man lär sig i brådrasket vet väl de flesta, men på tredje varvet skulle vår vän börja klocka tider.

Anders Wickström, välkänd i Porschekretsar som ”Ringen-veteran”, och kännare av hela den komplicerade bansträckningen intog passagerarstolen för några varv. Efter hans guidning skulle jag få känna om det hade blivit någon skillnad.

Full fart fram till ”Bergwerk”, det långa avsnitt som bär uppför på banan. Här hade Anders sagt att det gick att åka fullt på 5:an. Och visst gick det, men mannen bakom ratten hade tänkt att testa något nytt. En fullgasväxling till 4:an innan sista tvära vänsterkurvan i detta parti resulterade i en ordentlig sladd, och detta i en hastighet av 200 knyck.

Känslan av att höra bakhjulen smattra över kurbsen samtidigt som räcket snabbt närmade sig var droppen för mig. Lindén grejade emellertid upp situationen (som vanligt), men nu fick det vara slutåkt med den här galningen för min del. Vi levde på lånad tid, den saken var helt klar. Men när den stora smällen kommer vill jag inte vara med. Den återstående delen av banan tillbaka till depån tillbringade jag i ett dvalaliknande tillstånd. Det kändes som timmar innan man kunde vackla ut till livet igen.

Av Eric Lindgren







Fler artiklar

RSS icon  Prenumerera på Svartamaskens artiklar!




Senaste videoklippet

0/persb.jpg


Annons - Racing Bar TrophyAnnons - SM 11 årAnnons - aktuell motorsport