Morgan – en perfekt bil för en småbarnsfar

När jag beställde bilen hade jag inga barn, när bilen levererades hade jag tre...

Perfekt bil för far + ett barn. Foto: Per-Arne Rynning

I en artikel här på sajten berättade jag om hur jag blev ägare till en ny Morgan +8 samtidigt som familjen hade utökats med tre barn sedan bilen beställdes. Med lite distans till det hela kan jag nu konstatera att ägandet av en Morgan var perfekt under barnens småbarnsperiod. Mor var glad när far tog med sig ett barn och drog iväg några timmar, far var glad att kunna fly fältet med endast ett barn och barnet tyckte det var kul att åka Morgan men somnade ofta efter några mils skumpig färd med den stenhårt fjädrade +8:an. Idag skulle bilfärderna inte ha blivit så många om man hade varit Morganägare och man skulle nog ha fått åka ensam...


Jag blev medlem i Morgan Owners Group och var med på några möten. Där åkte medlemmarna många gånger på träffar i en gemensam karavan i ett beskedligt tempo, något som inte passade mig. Bland många Morganentusiaster var ägandet rent religiöst och bilen dyrkades på ett sätt som jag hade svårt att förstå, då jag själv köpte bilen för att köra hårt och mycket med den. På en av mina utflykter besökte jag och äldste sonen Mantorp och någon sportbilsgrej. När Calle, som var sex år, och jag skulle åka hemåt stod det några anglofiler och tittade på min bil.





De bistra männen hade alla attribut som folk som gillar engelskt brukar ha såsom, kepsar, mustascher och en massa märken. Följande konversation utspelade sig mellan mig och gubbarna:

-Är det din bil, frågade de och av uppsynen fick jag klart för mig att jag var att betrakta som en utböling som inte hade ”rätt” att köra en ny Morgan. Det skulle man bara få om man ägt ett antal gamla som man hade köpt i England och renoverat själv.
- Ja, svarade jag och försökte lätta upp stämningen.
- Var har du gjort av bagageräcket då, fortsatte de.
-Det tillsammans med de fula nackstöden och ”badgebaret” (en grej man sätter fast emblem på) tog jag bort på en gång. Jag tyckte det såg för trist ut, svarade jag och trodde gubbarna skulle gå i taket.
När Calle satte sig i bilen, blev gubbarna ännu mer upprörda:
-Låter du grabben åka med utan att ha gummimattor i bilen, sade den ena mustaschen och skakade på huvudet. Att använda bilen till det som den var byggd för var inte denna typ av entusiasters ”cup of tea” kunde jag konstatera.

Att åka Morgan till en bilträff innebar många blåmärken för mig och det berodde inte på bilen utan på att framförallt den äldste sonen så fort jag stannade och hälsade på någon, efter någon minut började sparka mig på smalbenen då han tyckte det blev långsamt. Redan då kände man mycket folk och under en period flera år senare vägrade han att följa med till bl a Mantorp p g a att han tyckte det blev för långtråkigt.

Av Eric Lindgren