Svartamasken.com - Logotype

Senaste bilderna

Legend Cars på Solvalla 2017 av Magnus Jakobsson
73 st bilder
STCC på Solvalla 2017 av Magnus Jakobsson
46 st bilder
Visa alla»

Annons - Test


Artikelarkivet

VM-deltävlingen RAC-rallyt 1979 - ett riktigt äventyr - del 1


Glada miner före start i RAC-rallyt 1979. Artikelförfattaren till vänster och Krister Sköldin t h. Foto: Leif Fredriksson.


Det gick nästan som vi hade planerat förutom "that we hit an oak post in Sutton Park". Foto: Leif Fredriksson.

Ett VM-rally var dyrt att åka även på 70-talet, men gav bra publicitet för det fåtal svenskar som ställde upp. RAC-rallyt var dessutom rallysportens heliga gral för oss svenskar. Jag hade noterat att gott om pengar är ingen garanti för att kunna genomföra ett rally, därför blev min plan följande då våra resurser var uttömda:

- Vi är med första dagen och håller svenskt SM-tempo och det bör räcka till en plats bland de 25 snabbaste om vi håller samma tempo som i sista SM-deltävlingen. Därefter bryter vi för att pengarna inte räcker längre. Det kan inte vara förbjudet och ”bättre än inget alls”, tyckte jag.



En kul grej tyckte vi och även tidningen Bilsport, som under denna tid var lite bredare blaska än man är i dag. Man köpte storyn vilket innebar att startavgiften var klar. Tor Line erbjud kraftigt subventionerade färjeavgifter och resten var en ren formsak att få ihop. En anmälan kunde därför skickas in.

Som servicepersonal hade vi två ”frivilliga”, varav en gammal kompis till mig med smeknamnet ”Vimse” som trots sitt smeknamn var allmänt händig. Vimse hade dock aldrig varit på biltävling men han antog utmaningen att vara servicechef. Till sin hjälp hade han en sjuttonårig rallyentusiast från Katrineholm som vi kallade ”Snor-Leif” för att han var så ung.

Resan till RAC-rallyts högkvarter gick fint och besiktningen gick med glans. Andra svenska privatförare hade varit i England och rekognoserat den senaste veckan före och de hade köpt svindyra kartor och servicepaket. Vi köpte en karta för 9 spänn och satte en sponsordekal på huven på servicebilen, en Volvo 145 Express, som var försedd med ambulanssiren. När grabbarna närmade sig serviceplatsen slog man bara på sirenen och det var fri lejd. Det här fungerade perfekt och grabbarna hittade runt i knepiga områden där även ”proffsen” hade problem.



Tävlingen startade och det var otroligt mycket folk överallt. Vi laddade för fullt på sträckorna och det var stor show, till engelsmännens förtjusning. En Volvo som tävlingsbil var något märkligt för dem då, och var vi än kom så var det glada miner.

När vi kom fram till den kända sträckan i Sutton Park hade det börjat skymma. Detta i kombination med att grindstolparna i parken satt en meter in i asfaltbanan ändade emellertid våra ursprungliga planer. Med närmast övervarv på högsta växeln upptäckte vi stolpen men det var ingen idé att göra något eftersom farten var för hög. Volvon klippte den 4” breda stolpen som lättade som en Apolloraket. Vi kunde fortsätta mot sträckmålet med en kraftig modifierat front som dessutom bolmade friskt. Det var ingen tröst att dessa stolpar markerades med varningstejp nästa år. Med tuggummi och friskt vatten kunde vi emellertid fortsätta mot etappmålet där Vimse och Leffe väntade.

Med endast en fungerande strålkastare och en bil som slingrade sig på vägen dök det upp ett par blåljus i backspegeln och vi trodde att det var slutåkt. Poliserna erbjud sig dock att eskortera oss till Oulton Park där nästa sträcka skulle köras. Med blåljusen framför oss och i en hastighet som vi hade svårt att hänga med var vi snabbt framme, och grabbarna kunde grovrikta framvagnen för att vi planenligt skulle kunna köra dagens sista sträcka.


Nöjda med dagen parkerade vi och tog in på en bar där engelsmännen, som sett vår framfart under dagen, bjöd frikostigt. Vi lärde dem att dricka snaps och frågan är om detta inte var embryot till Racing Bar. Kvällen blev kul och sen, så sen att hotellet hade stängt när vi bäst behövde det. Det blev att sova i bilarna.

Dagen efter, när övriga kvarvarande deltagare körde vidare, hankade vi oss tillbaka till högkvarteret i Chester. Väl framme där vinkades vi in i ett fullsatt stadion tillsammans med dem som åkt ytterligare en etapp. Vi hängde på, och plötsligt dök det upp en speaker som fick en pressrelease av mig. Jag trodde att stället skulle lyfta när publiken jublade åt speakerns högläsning. I mörkret fanns det dock svenskar som inte var så nöjda med oss, men det tänkte jag berätta om i del 2.

Av Eric Lindgren








Fler artiklar

RSS icon  Prenumerera på Svartamaskens artiklar!




Senaste videoklippet

0/persb.jpg


Annons - Racing Bar TrophyAnnons - SM 11 årAnnons - aktuell motorsport